Att be om ett brödunder

Du kanske kan berättelsen. Jesus gör ett brödunder. Johannes berättar, Joh 6:5-13: ”När Jesus lyfte blicken och såg att det kom mycket folk till honom, sade han till Filippus: ’Var ska vi köpa bröd så att de får något att äta?’ Det sade han för att pröva honom. Själv visste han vad han skulle göra. Filippus svarade: ’Bröd för tvåhundra denarer räcker inte för att alla ska få var sin bit!’ En annan av hans lärjungar, Andreas, bror till Simon Petrus, sade till honom: ’Här är en pojke som har fem kornbröd och två fiskar. Men vad räcker det till så många?’ Jesus sade: ’Låt folket slå sig ner.’ Det var gott om gräs på platsen, och de slog sig ner. Det var omkring fem tusen män. Jesus tog bröden, tackade Gud och delade ut till dem som var där, likaså av fiskarna, så mycket de ville ha. När de var mätta sade han till sina lärjungar: ’Samla ihop bitarna som blev över så att inget går förlorat.’ De samlade ihop dem och fyllde tolv korgar med bitarna som blev över efter de fem kornbröden när de ätit.”

Det finns mycket att upptäcka i den här berättelsen. Först hur Jesus involverar sina lärjungar. Jesus ställer en fråga. Hur ofta är det inte så? Vi kommer till Gud för att få ett svar, men kanske får vi en ny fråga i stället. Här är frågan ett uttryck för att Jesus tar Filippus på allvar. Han drar in honom i arbetet. Han gör honom involverad genom en fråga. Har du tänkt så någon gång? En del av de frågor du bär omkring på är kanske frågor Gud har gett dig för att aktivera dig. Filippus räknar på saken. Han får det inte att gå ihop.

Då kommer Andreas. Men hur tänker han egentligen? Han har hittat en liten pojke med en matsäck. – Kan vi dela upp den mellan oss? undrar han, och lägger till ”Men vad räcker det till så många?” Jo, men Andreas, varför kommer du då med ett barns matsäck om du ändå inte tror att det räcker? Det blir lite komiskt att följa lärjungarnas trevande. De räknar på saken, men hittar ingen lösning. Så bra att de har Jesus, som visste vad han skulle göra.

Jag finner mig snart själv i lärjungarnas kamp med att hitta lösningar. Jag ser på kyrkans arbete och på allt som finns att göra. Jag ser problem som behöver lösas, behov vi inte klarar av att fylla, och undrar: – Hur är det Jesus? Vet du verkligen vad du ska göra nu? Jag lyfter blicken från det lilla till det stora och ser en värld i nöd, klimatförändringar, pandemier och ännu ett chockerande grymt krig med aldrig sinande flyktingströmmar och vill fråga igen: – Jesus, du vet väl vad du ska göra? Säg att du har kontroll. Säg att du har en plan. Säg att du snart kommer att visa vem du är. Säg det så att jag hör det och får ro.

Jesus tar bröden och fiskarna, välsignar det otillräckliga så att det räcker till alla, räcker och blir över. Tolv korgar. Så mycket blir det. Resterna är betydligt fler än det som delades ut från första början. Men varför? Varför ska det bli tolv korgar över? Vad skulle man göra med dem?

I den tolfte versen låter Jesus som min fru: ”När de var mätta sade han till sina lärjungar: ’Samla ihop bitarna som blev över så att inget går förlorat.” Inget får förfaras. Allt ska tas till vara och återanvändas. Eller som mormor: ”Ät ôpp maten pôjk!” Maten ska respekteras. Så är det bara. 

I det avslutande stycket läser jag: ”De (…) fyllde tolv korgar med bitarna som blev över efter de fem kornbröden när de ätit.” Kanske finns det något djupt i det där med att det blev just tolv korgar över. Kanske handlar det på något sätt om Guds omsorg om Israels tolv stammar. Eller kanske blev det helt enkelt tolv korgar eftersom de tolv lärjungarna samlade ihop resterna i varsin korg. Jag vet inte. Men jag tror framför allt att händelsen iscensätter det Paulus skriver i 2 Kor 9:8: ”Gud har makt att ge er all nåd i överflöd, så att ni alltid och i allt har nog av allt och kan ge i överflöd till varje gott verk.”

Intressant är det väl också att Jesus gjorde samma under två gånger. Den andra gången var det 4000 män, några fiskar och sju bröd. Kvar blev sju korgar. Färre hungriga. Fler bröd. Färre korgar med rester. Slutsatsen måste bli att ju fler vi delar ut till desto mer får vi kvar. 

Berättelsen om Jesu brödunder är förunderlig, men också närgången. Och trösterik. För så ofta står vi där, inte sant? Vi möter ett behov, men tycker att det vi har att ge är för litet och obetydligt. ”Här är en pojke som har fem kornbröd och två fiskar. Men vad räcker det till så många?” Vad räcker det till, det lilla vi har att ge? Vad förslår det inför alla stora behov? Men vad händer om vi först ger det vi har till Jesus och ber att han ska göra något mer av det?

Det lilla jag har

Det lilla jag har vill du ha,

men vad ska du ha det till?

Det är inte alls särskilt bra

och räcker ej till som jag vill.

. . .

Du sa: – Ge din fisk och ditt bröd.

Ge mig av det du har kvar.

Ge mig din kärlek och glöd,

så ska jag ge det jag har.

. . .

Den dagen blev tusentals mätta,

och mer blev det kvar än jag gett.

Jag hoppas jag lär mig av detta

att tron är ett nytt räknesätt.

Micael Nilsson

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.