Det har varit ett krig, såväl över som under jord. Det har pågått i flera månader. Nu börjar vi äntligen se resultat.
En solskensdag i början av mars bär ett förebud om den kommande våren. Jag står på min balkong, njuter en stund av värmen, men inser snart i det avslöjande ljuset att det är dags nu. Eller att det har varit dags väldigt länge. Vi har bott i vårt hus i 20 år. Redan då var den stor. Men inte så här. Jag vill minnas att barnen spelade fotboll på gräsmattan en gång. Nu är den bara en dryg meter bred på sitt smalaste ställe. Det har hänt sakta, men hänt har det. År för år har den gamla kornellen lagt nya ytor under sig. Busken har blivit ett snår. Vår trädgård har blivit en djungel. – Kornellen ska beskäras vart tredje år för att hållas frisk och vacker, läser jag någonstans. – Klipp bort de vedade grenarna. Ge utrymme åt de nya skotten. Men tjugo år har den fått hålla på, orörd. Och nu är den på väg in i sängkammaren.
Några dagar senare står vi där Maria och jag, beväpnade till tänderna med trädgårdssågar, grensaxar och sekatörer. Det var väl en sak, om än inte utan vedermödor, att ta ner buskaget, men det var bara början. Efter det skulle alla grenar klippas ner i lagom långa längder, stuvas in i svarta säckar och forslas bort till återvinningscentralen. Det kan ha blivit ett 50-tal säckar. Nästa utmaning handlade om att få bort rötter; rötter efter grenar som skulle vara en centimeter i diameter men i stället blivit en decimeter. Arsenalen måste bytas ut. Sekatör och häcksax ersattes av hacka och spade. Trädgårdssågen behöll vi.
Först tog vi oss an de grövre stubbarna. Det såg betydligt bättre ut när de var borta. Men den verkliga kampen visade sig vara kampen mot det finmaskiga underjordiska nätverk som växt under våra fötter. Jag drar i en rottråd och följer den en, två, tre, fyra meter innan jag får upp den. De små trådarna bilder ett obegripligt omfattande nätverk. Hur har detta varit möjligt? Var kommer allt det här ifrån? Hur har det uppstått? Dessa rottrådar, livets förutsättning… Det är ett underverk jag håller i min hand!
Vi fortsätter kampen så länge vi orkar, till dess det är ”good enough”, innan det är dags att fylla på med ny jord för att så gräsmatta igen. Vilken växer, konstaterar jag, trots att vi köpt trädgårdshandelns ”snabbast växande gräs”, mycket långsammare än allt ogräs. Håhåjaja.
Invasiv växt
Många upplever något som liknar detta dessa dagar. Det växer igen. Oron är en invasiv växt. Livsutrymmet krymper. Bekymren blir en snårskog. Vi känner det alla, och det går att mäta. En lång pandemi som tog ifrån oss det vanliga och trygga, kriget i Ukraina och nya siffror som visar en negativ utveckling för klimatet – planeten jorden är feberhet – har skapat en ”perfekt storm”. Experter på psykisk hälsa varnar oss. Många lever på bristningsgränsen. Och inför detta står en liten människa maktlös. Allt vi kan göra är att ta oss an vår egen trädgård, d.v.s. att ta hand om våra egna liv. Men hur gör man det?
Vi börjar med det vi ser. Vi angriper problemen ovanför ytan. Och det behöver vi så klart göra. Vi behöver rensa i livets trädgård, göra oss av med, eller åtminstone klippa ner vissa problem eller destruktiva relationer, så gott det går. Men vi behöver göra mer än så. Vi behöver komma åt orons rötter. Och orons rötter kan se ut på olika sätt. Orons rötter kan ibland vara känslan av att allt beror på oss själva och att vi därför måste vara våra egna frälsare. Livet blir ett liv på kanten mot undergången. Inte konstigt att den sekulariserade människan är trött!
Kom till mig
Jag tror att det är detta rotsystem, ensamhetens och förtvivlans rotsystem, Jesus siktar på när han säger, Matt 11:28: ”Kom till mig, alla ni som arbetar och är tyngda av bördor, så ska jag ge er vila.” Han riktar sig till dem som arbetar och sliter för att rädda sig själva, för att duga, för att räcka till, och som därför alltid är nedtyngda av alltför stora bördor. Med orden ”Kom till mig” bekämpar Jesus orons rötter, d.v.s. vår bottenlösa ensamhet. För du är aldrig ensam. Aldrig någonsin, Hebr 13:5: ”Jag ska aldrig lämna dig eller överge dig.”
Paulus beskriver samma verklighet med andra ord, Rom 5:1: ”När vi nu har förklarats rättfärdiga av tro, har vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus.”
Frid med Gud. Det är frid under ytan. Därefter ligger livet öppet för ny sådd, Jes 61:11: ”För liksom jorden låter sina växter spira fram och en trädgård låter sin sådd växa upp, så ska Herren Gud låta rättfärdighet och lovsång växa upp inför alla folk.”