MEDAN VI VÄNTAR

Det har varit ett krig, såväl över som under jord. Det har pågått i flera månader. Nu börjar vi äntligen se resultat.
En solskensdag i början av mars bär ett förebud om den kommande våren. Jag står på min balkong, njuter en stund av värmen, men inser snart i det avslöjande ljuset att det är dags nu. Eller att det har varit dags väldigt länge. Vi har bott i vårt hus i 20 år. Redan då var den stor. Men inte så här. Jag vill minnas att barnen spelade fotboll på gräsmattan en gång. Nu är den bara en dryg meter bred på sitt smalaste ställe. Det har hänt sakta, men hänt har det. År för år har den gamla kornellen lagt nya ytor under sig. Busken har blivit ett snår. Vår trädgård har blivit en djungel. – Kornellen ska beskäras vart tredje år för att hållas frisk och vacker, läser jag någonstans. – Klipp bort de vedade grenarna. Ge utrymme åt de nya skotten. Men tjugo år har den fått hålla på, orörd. Och nu är den på väg in i sängkammaren.

Några dagar senare står vi där Maria och jag, beväpnade till tänderna med trädgårdssågar, grensaxar och sekatörer. Det var väl en sak, om än inte utan vedermödor, att ta ner buskaget, men det var bara början. Efter det skulle alla grenar klippas ner i lagom långa längder, stuvas in i svarta säckar och forslas bort till återvinningscentralen. Det kan ha blivit ett 50-tal säckar. Nästa utmaning handlade om att få bort rötter; rötter efter grenar som skulle vara en centimeter i diameter men i stället blivit en decimeter. Arsenalen måste bytas ut. Sekatör och häcksax ersattes av hacka och spade. Trädgårdssågen behöll vi.
Först tog vi oss an de grövre stubbarna. Det såg betydligt bättre ut när de var borta. Men den verkliga kampen visade sig vara kampen mot det finmaskiga underjordiska nätverk som växt under våra fötter. Jag drar i en rottråd och följer den en, två, tre, fyra meter innan jag får upp den. De små trådarna bilder ett obegripligt omfattande nätverk. Hur har detta varit möjligt? Var kommer allt det här ifrån? Hur har det uppstått? Dessa rottrådar, livets förutsättning… Det är ett underverk jag håller i min hand!
Vi fortsätter kampen så länge vi orkar, till dess det är ”good enough”, innan det är dags att fylla på med ny jord för att så gräsmatta igen. Vilken växer, konstaterar jag, trots att vi köpt trädgårdshandelns ”snabbast växande gräs”, mycket långsammare än allt ogräs. Håhåjaja.

Invasiv växt

Många upplever något som liknar detta dessa dagar. Det växer igen. Oron är en invasiv växt. Livsutrymmet krymper. Bekymren blir en snårskog. Vi känner det alla, och det går att mäta. En lång pandemi som tog ifrån oss det vanliga och trygga, kriget i Ukraina och nya siffror som visar en negativ utveckling för klimatet – planeten jorden är feberhet – har skapat en ”perfekt storm”. Experter på psykisk hälsa varnar oss. Många lever på bristningsgränsen. Och inför detta står en liten människa maktlös. Allt vi kan göra är att ta oss an vår egen trädgård, d.v.s. att ta hand om våra egna liv. Men hur gör man det?

Vi börjar med det vi ser. Vi angriper problemen ovanför ytan. Och det behöver vi så klart göra. Vi behöver rensa i livets trädgård, göra oss av med, eller åtminstone klippa ner vissa problem eller destruktiva relationer, så gott det går. Men vi behöver göra mer än så. Vi behöver komma åt orons rötter. Och orons rötter kan se ut på olika sätt. Orons rötter kan ibland vara känslan av att allt beror på oss själva och att vi därför måste vara våra egna frälsare. Livet blir ett liv på kanten mot undergången. Inte konstigt att den sekulariserade människan är trött!

Kom till mig

Jag tror att det är detta rotsystem, ensamhetens och förtvivlans rotsystem, Jesus siktar på när han säger, Matt 11:28: ”Kom till mig, alla ni som arbetar och är tyngda av bördor, så ska jag ge er vila.” Han riktar sig till dem som arbetar och sliter för att rädda sig själva, för att duga, för att räcka till, och som därför alltid är nedtyngda av alltför stora bördor. Med orden ”Kom till mig” bekämpar Jesus orons rötter, d.v.s. vår bottenlösa ensamhet. För du är aldrig ensam. Aldrig någonsin, Hebr 13:5: ”Jag ska aldrig lämna dig eller överge dig.”
Paulus beskriver samma verklighet med andra ord, Rom 5:1: ”När vi nu har förklarats rättfärdiga av tro, har vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus.”
Frid med Gud. Det är frid under ytan. Därefter ligger livet öppet för ny sådd, Jes 61:11: ”För liksom jorden låter sina växter spira fram och en trädgård låter sin sådd växa upp, så ska Herren Gud låta rättfärdighet och lovsång växa upp inför alla folk.”

Du kanske kan berättelsen. Jesus gör ett brödunder. Johannes berättar, Joh 6:5-13: ”När Jesus lyfte blicken och såg att det kom mycket folk till honom, sade han till Filippus: ’Var ska vi köpa bröd så att de får något att äta?’ Det sade han för att pröva honom. Själv visste han vad han skulle göra. Filippus svarade: ’Bröd för tvåhundra denarer räcker inte för att alla ska få var sin bit!’ En annan av hans lärjungar, Andreas, bror till Simon Petrus, sade till honom: ’Här är en pojke som har fem kornbröd och två fiskar. Men vad räcker det till så många?’ Jesus sade: ’Låt folket slå sig ner.’ Det var gott om gräs på platsen, och de slog sig ner. Det var omkring fem tusen män. Jesus tog bröden, tackade Gud och delade ut till dem som var där, likaså av fiskarna, så mycket de ville ha. När de var mätta sade han till sina lärjungar: ’Samla ihop bitarna som blev över så att inget går förlorat.’ De samlade ihop dem och fyllde tolv korgar med bitarna som blev över efter de fem kornbröden när de ätit.”

Det finns mycket att upptäcka i den här berättelsen. Först hur Jesus involverar sina lärjungar. Jesus ställer en fråga. Hur ofta är det inte så? Vi kommer till Gud för att få ett svar, men kanske får vi en ny fråga i stället. Här är frågan ett uttryck för att Jesus tar Filippus på allvar. Han drar in honom i arbetet. Han gör honom involverad genom en fråga. Har du tänkt så någon gång? En del av de frågor du bär omkring på är kanske frågor Gud har gett dig för att aktivera dig. Filippus räknar på saken. Han får det inte att gå ihop.

Då kommer Andreas. Men hur tänker han egentligen? Han har hittat en liten pojke med en matsäck. – Kan vi dela upp den mellan oss? undrar han, och lägger till ”Men vad räcker det till så många?” Jo, men Andreas, varför kommer du då med ett barns matsäck om du ändå inte tror att det räcker? Det blir lite komiskt att följa lärjungarnas trevande. De räknar på saken, men hittar ingen lösning. Så bra att de har Jesus, som visste vad han skulle göra.

Jag finner mig snart själv i lärjungarnas kamp med att hitta lösningar. Jag ser på kyrkans arbete och på allt som finns att göra. Jag ser problem som behöver lösas, behov vi inte klarar av att fylla, och undrar: – Hur är det Jesus? Vet du verkligen vad du ska göra nu? Jag lyfter blicken från det lilla till det stora och ser en värld i nöd, klimatförändringar, pandemier och ännu ett chockerande grymt krig med aldrig sinande flyktingströmmar och vill fråga igen: – Jesus, du vet väl vad du ska göra? Säg att du har kontroll. Säg att du har en plan. Säg att du snart kommer att visa vem du är. Säg det så att jag hör det och får ro.

Jesus tar bröden och fiskarna, välsignar det otillräckliga så att det räcker till alla, räcker och blir över. Tolv korgar. Så mycket blir det. Resterna är betydligt fler än det som delades ut från första början. Men varför? Varför ska det bli tolv korgar över? Vad skulle man göra med dem?

I den tolfte versen låter Jesus som min fru: ”När de var mätta sade han till sina lärjungar: ’Samla ihop bitarna som blev över så att inget går förlorat.” Inget får förfaras. Allt ska tas till vara och återanvändas. Eller som mormor: ”Ät ôpp maten pôjk!” Maten ska respekteras. Så är det bara. 

I det avslutande stycket läser jag: ”De (…) fyllde tolv korgar med bitarna som blev över efter de fem kornbröden när de ätit.” Kanske finns det något djupt i det där med att det blev just tolv korgar över. Kanske handlar det på något sätt om Guds omsorg om Israels tolv stammar. Eller kanske blev det helt enkelt tolv korgar eftersom de tolv lärjungarna samlade ihop resterna i varsin korg. Jag vet inte. Men jag tror framför allt att händelsen iscensätter det Paulus skriver i 2 Kor 9:8: ”Gud har makt att ge er all nåd i överflöd, så att ni alltid och i allt har nog av allt och kan ge i överflöd till varje gott verk.”

Intressant är det väl också att Jesus gjorde samma under två gånger. Den andra gången var det 4000 män, några fiskar och sju bröd. Kvar blev sju korgar. Färre hungriga. Fler bröd. Färre korgar med rester. Slutsatsen måste bli att ju fler vi delar ut till desto mer får vi kvar. 

Berättelsen om Jesu brödunder är förunderlig, men också närgången. Och trösterik. För så ofta står vi där, inte sant? Vi möter ett behov, men tycker att det vi har att ge är för litet och obetydligt. ”Här är en pojke som har fem kornbröd och två fiskar. Men vad räcker det till så många?” Vad räcker det till, det lilla vi har att ge? Vad förslår det inför alla stora behov? Men vad händer om vi först ger det vi har till Jesus och ber att han ska göra något mer av det?

Det lilla jag har

Det lilla jag har vill du ha,

men vad ska du ha det till?

Det är inte alls särskilt bra

och räcker ej till som jag vill.

. . .

Du sa: – Ge din fisk och ditt bröd.

Ge mig av det du har kvar.

Ge mig din kärlek och glöd,

så ska jag ge det jag har.

. . .

Den dagen blev tusentals mätta,

och mer blev det kvar än jag gett.

Jag hoppas jag lär mig av detta

att tron är ett nytt räknesätt.

Micael Nilsson

”Han som verkar i oss med sin kraft och förmår göra långt mer än vi kan begära eller tänka, hans är härligheten genom kyrkan och genom Kristus Jesus, i alla släktled i evigheters evighet, amen.” (Ef 3:20-21)

Orden räcker inte till. Har du känt det så någon gång? Det du var med om var överväldigande och omtumlande. Orden förminskar. Du försöker berätta för din vän, men när du ska klä dina upplevelser i fattiga ord känns det i stället som att de krymper allt.

Paulus vill skriva om Jesus och om vad det är att lära känna honom. Det är som att han står vid branten till ett väldigt djup. Tanken svindlar. Han skriver om att försöka ”fatta bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek som är väldigare än all kunskap, tills hela Guds fullhet uppfyller er”. (Ef 3:18-19) Till slut ger han upp och skriver att Gud gör ”långt mer än vi kan begära eller tänka”.

Tanken räcker inte till. Inte ens begäret klarar av att hänga med. Och det vill inte säga lite, för människans begär är nästan omättligt. Men Gud är större. Gud gör mer och Gud ger mer än vad vi vågar begära. Tänk efter en stund. Vem av oss skulle ha frimodighet att be Gud om det han vill ge oss? Hur skulle en sådan bön kunna låta? Kanske så här:

– Gud, jag vill be dig att dö i stället för mig. Jag vill be dig lämna Himmelens härlighet för min skull för att komma hit till vår mörka, kalla värld och dö den död jag förtjänat. Jag ber dig betala priset för mina synder.Därefter ber jag om en plats i din Himmel. Jag ber dig förbereda ett rum åt mig, ett rum som bara är mitt, där jag kan leva i ständig glädje för evigt. Men först, innan jag kommer dit ber jag dig komma och bo hos mig… nej, i mig, i mitt liv. Jag ber dig låta din helige Ande flytta in i mitt hjärta.Dessutom ber jag dig att hjälpa mig genom varje dag, både de svåra och de goda, bevara mig från allt ont, fylla mig med din kraft, besvara mina böner och välsigna mig med alla de välsignelser som finns i Himlen redan nu. Det är min bön. Amen

Skulle vi ha haft frimodighet att be en sådan bön? Knappast. Men detta är evangeliet! Gud har gett oss mer än vad vi någonsin vågat hoppas på.

”Välsignad är vår herre Jesu Kristi Gud och fader. Han har välsignat oss med all den andliga välsignelse som genom Kristus finns i himlen.” (Ef 1:3)

Framför mig står ett får. Jo, så är det. Jag köpte det när Maria och jag gick förbi Erikshjälpens second hand på lunchrasten. Det är sju centimeter högt och gjort av trä. Det är ett hemmabygge. Dessutom har man limmat fast ett stycke äkta fårpäls på träkroppen. Det ser inte klokt ut. Det har tydligen levt ett tufft liv. Det ser ut som att sju sorger och åtta bedrövelser kört över det. Svart är det också. Illa tilltygat, men ändå väldigt charmigt. Så jag kunde bara inte låta bli. Jag är ju pastor. Jag är ju herde. Det var väl något i mig som bara måste ta mig an det lilla fåret. Dessutom var det billigt. Sju kronor. Men det som framför allt fick mig att slå till var själva prislappen, en stor lapp med texten ”Unik och redo att älskas igen”. Jag tyckte att det var så mycket Jesus i allt. ”Människosonen har kommit för att söka efter det som var förlorat och rädda det.”

Bibeln är full av exempel. Den spetälske mannen, döende, utan hopp. En beröring av den hand som formade världarna och hans liv blev nytt. ”Unik och redo att älskas igen.”

Maria från Magdala, utnyttjad av män, bunden av ondska, skövlad av livet, möter Någon som älskar ändå. Jesus gör allting nytt. Och Maria… ”Unik och redo att älskas igen.” 

Den besatte mannen vid Gergesa, bunden vid gravarna, utanför de levandes gemenskap, vettlös och hopplös. Befriad, förlöst, vid sina sinnens fulla bruk, klädd i nya kläder, uppklädd och fin, räddad. ”Unik och redo att älskas igen.”

Petrus som ville så mycket, men svek. Petrus som grät de bittraste tårar någon gråtit, tårarna över det egna sveket, efter att ha svikit Honom Som Aldrig Sviker Oss. 

Ny nåd. Ny kärlek. Nya möjligheter. ”Unik och redo att älskas igen.”

Detta är evangeliet. Vem du än är, var du än är, vart du än är på väg, hur du än mår, vad du än tror, vad du än betvivlar, hur du än trevar: ”han är ju inte långt borta från någon enda av oss.” Och när hans hand rör vid oss förvandlas vi, 

så att den som knappt vågade tro på något 

upprättas av Någon,

lyfts och älskas hel. 

Kantstött.

Nött. 

Trött. 

Förlorad. 

Uppsökt. 

Förlåten. 

Befriad. 

Renoverad. 

”Unik och redo att älskas igen.”